Änder (Anatidae) är en familj av fåglar som tillhör ordningen andfåglar. Dessa vattenlevande fåglar är anpassade för att simma och har simhud samt mer eller mindre platta näbbar. De täcks av fjädrar som skyddas av särskilda oljor, vilket gör dem mycket vattenavvisande. Änder, gäss och svanar är några av de mest kända arterna inom familjen Anatidae.
Många änder är allätare och äter en blandning av växtmaterial och små djur som insekter, kräftdjur och ryggradslösa djur. De förekommer i en mängd olika livsmiljöer, som sjöar, våtmarker och parker, där de hittar sin föda. Utbredningen av änder sträcker sig över hela världen, med arter på alla kontinenter utom Antarktis.
Snabba fakta om änder:
- Änder (Anatidae) är vattenlevande fåglar med simhud, platta näbbar och vattenavvisande fjädrar
- Födan för änder består av både växtmaterial och smådjur, och de kan hittas i olika livsmiljöer såsom sjöar, våtmarker och parker
- Änder är vida spridda över hela världen och finns på alla kontinenter förutom Antarktis
Prutgås – Branta Bernicla
Prutgåsen (Branta bernicla) är en liten, mörk gåsart som tillhör släktet Branta inom underfamiljen Anserinae. Denna art häckar i arktiska regioner i Nordamerika, Europa och Asien. Vintertid flyttar Prutgåsen till kustområden vid Atlanten, Nordsjön och Stilla havet.
Prutgåsen är en relativt liten fågel med en längd på 55-62 cm, en vingbredd på 105-117 cm och en vikt mellan 0,85 och 1,25 kg. Den har en mörk fjäderdräkt med kontrasterande vita fläckar på huvudet och halsen.
Häckningssäsongen börjar i juni, och Prutgåsen lägger vanligtvis 3-5 ägg i ett lågt bo gjort av gräs, mossa och dun. Boet, en enkel fördjupning i marken, skyddar äggen under ruvningstiden som varar cirka 24-26 dygn. Ungarna blir flygfärdiga vid ungefär 40 dagar.
Prutgåsen lever i sibiriska tundraregioner nära kusten under häckningssäsongen. Den föredrar våtmarker, sjöar och flodmynningar där den hittar sin föda som består främst av gräs, vattenväxter och små ryggradslösa djur.
Internationella naturvårdsunionen, IUCN, kategoriserar Prutgåsen som livskraftig, vilket betyder att arten inte anses vara direkt hotad just nu. Det är viktigt att fortsätta skydda och bevara deras livsmiljöer för att säkerställa att Prutgåsen kan fortsätta att överleva och föröka sig utan att utsättas för allvarliga hot i framtiden.
Vill du veta mer om prutgåsen kan du läsa den här artikeln: Prutgås Branta Bernicla: Fakta och information
Rödhalsad gås – Branta Ruficollis
Rödhalsad gås (Branta ruficollis) är en fågelart inom familjen änder (Anatidae). Dessa fåglar hör till släktet Branta och kännetecknas av sin röda hals och mörka fjäderdräkt. Deras vetenskapliga namn, Branta ruficollis, härstammar från den framstående forskaren Pallas, som beskrev arten för första gången 1769.
Rödhalsade gäss häckar i norra delarna av centrala Sibirien, från Obfloden österut till Taimyrudden, på tundran. Under flyttning kan dessa fåglar ses i Finland, bland andra arktiska sjöfåglar. Rödhalsad gås övervintrar i Svartahavsområdet, vilket ger arten en mycket bred geografisk utbredning.
Arten har upplevt en kraftig minskning i antal under de senaste decennierna. Tyvärr är fågelarten inte välkänd, vilket innebär att det finns mycket mer att lära om dess naturhistoria, beteende och ekologi.
För att skydda och bevara denna hotade art är det viktigt att du som fågelskådare och intresserad av naturen hjälper till med att rapportera observationer av rödhalsad gås. På så sätt kan forskare och naturskyddsorganisationer samla in mer information om fågeln, dess status och vad som krävs för att hjälpa den att återhämta sig från dess nuvarande situation.
I sammanfattning är rödhalsad gås (Branta ruficollis) en fascinerande fågel inom änderfamiljen, som är värd att uppmärksammas och skyddas. Genom att bidra med observationer och kunskap om arten kan du hjälpa till att säkerställa dess överlevnad för kommande generationer.
Kanadagås – Branta Canadensis
Kanadagåsen (Branta canadensis) är en större gås som ursprungligen kommer från Nordamerika. Den har introducerats i Europa och även i Nya Zeeland, där den nu har en stor population 1. Kanadagåsen tillhör släktgruppen gäss, vilket ingår i underfamiljen Anserinae och utgörs av de två släktena Anser och Branta 2.
Dessa fåglar har en längd på mellan 90-105 cm, en vingbredd på 160-185 cm och en vikt som varierar från 2,05 kg till 6,5 kg 3. De är i huvudsak bruna till färgen, med ett svartvitt huvud och en tydlig vit fläck på kinden.
Kanadagåsen bygger sitt bo lågt, byggt av tillgängligt växtmaterial och fodrat med fjädrar 3. Häckningstiden sker för det mesta under maj månad, där de typiskt lägger 4-7 ägg. Ruvtiden för dessa ägg är mellan 24-30 dygn 3.
Dessa fåglar är kända för sina V-formade flygformationer, som hjälper dem att spara energi under långa flyttningar. De har även en stark familjestruktur och tenderar att vara mycket skyddande över sina ungar.
Kanadagåsen är en viktig del av den naturliga miljön och kan vara intressant att observera för både fågelskådare och naturälskare.
Footnotes
Vitkindad gås – Branta Leucopsis
Vitkindad gås (Branta leucopsis) är en art inom familjen Änder (Anatidae). Den här gåsen är en flyttfågel som ursprungligen häckar i Arktis, men sedan 1970-talet har de även börjat häcka på vissa platser i Skandinavien.
Vitkindad gås är en kompakt och ganska korthalsad gås med svart, vit och grå fjäderdräkt. Det gör att den har ett distinkt utseende som gör den lätt att känna igen bland andra gässarter. När det gäller storlek är den något mindre än en grågås.
Under flyttningen kan vitkindad gås observeras i stora flockar, där de söker föda på de områden de passerar. Deras diet består huvudsakligen av vegetabilisk föda, såsom gräs, växter och ibland även små ryggradslösa djur som insekter och mollusker.
Vitkindad gås är en fågel som häckar i kolonier och bygger sitt bo på marken, oftast i närheten av vattendrag. Häckningssäsongen börjar vanligtvis i maj och en hona kan lägga 4-6 ägg. Efter en ruvningstid på cirka 24-28 dagar kläcks ungarna, som sedan följer sina föräldrar för att söka föda och skydd.
För att hjälpa till med bevarandet av vitkindad gås är det viktigt att respektera deras häckningsplatser samt att stödja åtgärder för att skydda och bevara våtmarker där de vistas under flyttningen.
Grågås – Anser Anser
Grågåsen (Anser anser) är en andfågel inom släktgruppen gäss och tillhör familjen Anatidae. Den är en stor och kraftig grå gås som är lätt att känna igen tack vare sina gråstripade fjädrar och karakteristiska ljusrosa näbb och ben. Grågåsen är en mellan 75-90 cm lång, har ett vingspann på 147-180 cm och väger från 2,1 – 5,3 kg. Denna art häckar i stora delar av norra och centrala Europa, Asien och delar av Nordamerika.
I sitt naturliga habitat återfinns grågåsen i våtmarker, sjöar, floder och kustnära områden, där den äter främst gräs och vattenväxter. Grågåsen är en trekkfugl och flyttar till varmare områden under vintern för att hitta föda.
Grågåsen har en monogam parbildning, vilket innebär att de oftast förblir tillsammans med samma partner under hela livet. När det gäller häckning bygger grågåsen en låg bobal bestående av växtmaterial, och det fjäderfodrade boets kanter är gråaktiga medan boets mitten är vit. Honan lägger mellan 3-9 ägg, i genomsnitt 4-8, från mitten av april och ruvar dem i 27-29 dygn.
Grågåsen anses vara livskraftig och dess populationer är stabila. Detta innebär att de inte är hotade av utrotning. Även om den här arten kan vara den viktigaste fjäderfällaren i vissa områden är jakt och annan mänsklig aktivitet inte tillräckligt allvarliga för att orsaka några betydande hot mot deras långsiktiga överlevnad.
För att fördjupa din kunskap om Grågåsen och dess biologi rekommenderas att besöka Fugleguide.com eller läsa mer på Wikipedia.
Sädgås – Anser Fabalis
Sädgåsen (Anser fabalis) är en fågel som tillhör familjen änder (Anatidae) och häckar i norra Europa samt norra Asien. Denna gås har en typisk brungrå färg och känns igen på sin orange näbb med svart bas och spets. Den har en längd på 68-88 cm, en vingbredd på 140-174 cm och en vikt på cirka 3-3,6 kg.
Boet för Sädgås byggs bland markvegetationen, och det placeras ofta under ett träd eller en buske, eller på myrmark på en tuva. Boet är en fördjupning fodrad med torrt gräs eller annat torrt material, och dess kant är grå med en ljus mitt. Fågelns taxonomiska status är under diskussion, och det behandlas ibland som två olika arter: tajgasädgås (A. fabalis) och tundrasädgås (A. serrirostris).
Sädgåsen tillhör släktet Anser, som är en del av gäss och finns bland annat tillsammans med andra arter som grågås (Anser anser) och bläsgås (Anser albifrons). Dessa fåglar är kända för att befinna sig i våtmarker och andra naturliga habitat och bidra till den biologiska mångfalden i dessa områden.
När det gäller födosök är Sädgåsen en allätare som äter olika typer av vegetation, såsom gräs, örter, spannmålsplantor och vattenväxter. Sädgåsen kan även ta insekter, små mollusker och kräftdjur som en del av sin diet. Det är viktigt att skydda och bevara deras naturliga livsmiljöer så att de får tillräcklig tillgång till föda och yngelplatser för att bevara deras population.
Det är ditt ansvar som naturälskare och miljövän att respektera och skydda dessa fåglar och deras habitat. Genom att lära dig mer om Sädgåsen och andra arter i familjen Anatidae kan du bättre förstå betydelsen av att bevara dessa vackra fåglar för framtida generationer.
Spetsbergsgås – Anser Brachyrhynchus
Spetsbergsgåsen (Anser brachyrhynchus) är en fågel som tillhör släktgruppen gäss inom familjen änder (Anatidae). Den häckar på Grönland, Island och Spetsbergen^[1^]. På vintern flyttar den till Västeuropa. Den är mycket lik och nära släkt med sädgås (Anser fabalis).
Utseendet på Spetsbergsgåsen påminner starkt om sädgås, men skillnaden ligger främst i dess något mindre storlek samt dess näbb och benfärg. Den har ganska korta vingar, vilket gör att den ser mer kompakt ut jämfört med andra gäss. Färgen på fjäderdräkten är huvudsakligen gråbrun med vita spetsar på vingpennorna.
När det gäller föda, bär och gräs utgör basen i Spetsbergsgåsens kost. De rör sig ofta i flockar och betar tillsammans på ängar, åkrar och gräsmarker. Under häckningssäsongen söker de sig till våtmarker och tundran. Paret bildar monogama förhållanden och skyddar sitt territorium från konkurrerande fåglar. På sommaren kan du se dem svepa över polarområdena, där de njuter av det öppna landskapet och den rika maten som följer med det.
Spetsbergsgåsen är klassificerad av IUCN som livskraftig1, vilket innebär att dess bestånd anses vara stabilt och inte hotat. Tack vare insatser för att skydda dess häckningsplatser, har populationen lyckats förbli stark och stabil över tid. Det är viktigt för dig som djurintresserad att fortsätta stödja bevarandeinsatser, hålla ögonen öppna för eventuella hot och störningar, samt sprida kunskap om denna fascinerande fågel och dess utmaningar.
Footnotes
Bläsgås – Anser Albifrons
Bläsgåsen (Anser albifrons) är en vacker fågel som tillhör familjen änder (Anatidae). Den är en del av släktet Anser och kan hittas i olika delar av världen, som Europa, Asien och Nordamerika. Den här artikeln kommer att ge dig en kort beskrivning av denna fågel och dess karakteristiska egenskaper.
Bläsgåsen är en medelstor gås och har en vit fläck på pannan och en orange näbb. Dessa är karaktäristiska drag som gör det enkelt att känna igen fågeln. Bläsgåsen färgskala varierar från grått till brunt, med ljusare nyanser på undersidan och mörkare nyanser på ovansidan. Dess vingspann är vanligtvis mellan 130-165 cm.
Födan för bläsgåsen består huvudsakligen av olika växter, såsom groblad (Plantago) och sälting (Triglochin). Dessa växter betas i våta ängar och på stubbåkrar på liknande sätt som grågåsen. Dess läte är ett snabbt och skarpt “klik-klik-klik-klik” som ibland kan höras bland pladdrande och porlande ljud 1.
Under häckningssäsongen bygger bläsgåsen sina bon på marken, nära vatten. Honan lägger vanligtvis 3-6 ägg och ruvar dem i cirka 25-28 dagar innan ungarna kläcks. Ungarna är simkunniga redan vid födseln och följer sina föräldrar när de söker föda.
För att observera bläsgåsen kan det vara bra att besöka rastplatser och övervintringsområden där stora flockar av dessa fåglar brukar samlas. Du kan även se dem i Sverige, där de ses som ovanliga gäster, speciellt under hösten i väntan på bättre väderförhållanden1.
Nu när du har lärt dig mer om bläsgåsen kanske du vill utforska naturen och se denna fascinerande fågel på nära håll. Kom ihåg att respektera fåglarnas utrymme och undvik att störa dem, så att de kan fortsätta frodas i sin naturliga miljö.
Footnotes
Fjällgås – Anser Erythropus
Fjällgåsen (Anser erythropus) är en liten grå gås som häckar i nordligaste delar av Fennoskandia och Sibirien. Dess population har minskat drastiskt under 1900-talet, vilket gör den till en akut hotad art enligt SLU Artdatabanken.
Denna fågel kännetecknas av sin storlek, som ligger mellan 56-66 cm i längd, med en vingbredd på 115-135 cm och en vikt mellan 1,5-2 kg. Fjällgåsen har en gul orbitalring som gör den lätt att känna igen. Den bygger sitt bo i en grund fördjupning, fodrad med växtdelar och gråbrunt dun. Boet placeras ofta i fuktig terräng, under en buske eller på en tuva på myrmark (NatureGate – LuontoPortti).
Häckning sker vanligtvis under maj månad, när fjällgåsen lägger 5-7 ägg. Ruvtiden varar i 25-28 dygn och ungarna blir flygfärdiga efter ytterligare 35-40 dygn. Fjällgåsen matar sig huvudsakligen på vegetabiliskt material såsom gröna växtdelar och frön.
Som nämnts tidigare har fjällgåsens population minskat kraftigt, vilket har lett till att den nu ingår i Åtgärdsprogram för fjällgåsen i Sverige. Dess rödlistning och åtgärdsprogram syftar till att förbättra förutsättningarna för denna art i Sverige och övriga delar av dess utbredningsområde, genom att skydda dess livsmiljö och minimera negativ påverkan från människan.
Knölsvan – Cygnus Olor
Knölsvanen (Cygnus olor) är en fågel inom familjen änder (Anatidae) och tillhör släktet Cygnus tillsammans med andra svanar. Denna vackra fågel är förekommande i Sverige och har en kraftig kropp, vit fjäderdräkt och en karakteristisk knöl på näbben.
En intressant aspekt av knölsvanens beteende är dess starka parbildning. Som individ skapar du en livslång relation med din partner. Ni häckar vanligtvis mellan april och juni, och bygger ert bo på en plats skyddad från rovdjur och störningar. Din partner och du samarbetar för att ta hand om äggen och föda upp era ungar.
När det gäller föda äter knölsvan främst vattenvegetation. Du dyker ned i vattnet med din långa hals och samlar upp växtdelar. Under vintern kan knölsvanens diet variera och inkludera exempelvis säd och gräs på åkrar.
Knölsvanen är en mycket viktig symbol för kultur och konst. Du kanske känner igen den som en ikonisk gestalt i kända baletter såsom “Svansjön”. Betydelsen av knölsvan i människors kulturella uttryck sträcker sig över hundratals år och har inspirerat konstnärer, författare och musiker.
Sammanfattningsvis är knölsvanen en fascinerande fågel som är en del av änderfamiljen och förknippad med många aspekter av kultur och konst. Dess livslånga parbildning, häckningsbeteende och diet ger ett spännande inblick i deras liv och beteende.
Mindre sångsvan – Cygnus columbianus
Mindre sångsvan (Cygnus columbianus) är en fågelart som tillhör familjen änder (Anatidae) och svanarna. Denna art kan ses som en mindre version av sångsvanen, med kortare hals och mindre inslag av gult på näbben. Mindre sångsvan häckar cirkumpolärt på arktisk tundra i norra Ryssland och norra Nordamerika1.
En av underarterna av mindre sångsvan, Cygnus columbianus ssp. bewickii, är även känd som tundrasvan2. Den förekommer i nordamerikanska tundran och övervintrar i USA. Denna underart är kännetecknad av sitt speciella utseende och utbredningsområde samt en liten skillnad i fjäderdräkten jämfört med den andra underarten.
Ett företagande faktum om mindre sångsvan och dess förmåga att anpassa sig till tundrans klimat är att den, trots de ogästvänliga förhållandena, kan hitta nog med mat för att överleva både sommaren och vintern3. Fåglarna lever huvudsakligen av växter som vattenvegetation och gräs, men de kan också äta insekter och mollusker. Under vintern förflyttar de sig till mer tempererade regioner i söder där de kan hitta mer föda och skydd.
För att skydda sig från rovdjur och yttre faror, häckar fåglarna ofta i kolonier på öar eller vid kusten av hav och sötvatten3. På detta sätt skapar de en gemenskap som kan hjälpas åt att bevaka området och varna varandra för eventuella hot.
Sammanfattningsvis är den mindre sångsvanen en fascinerande fågel vars naturliga skönhet och anpassningsförmåga gör den till en intressant art att studera inom ändernes (Anatidae) familj.
Footnotes
Sångsvan – Cygnus Cygnus
Sångsvanen är en mycket stor vit andfågel som häckar i norra Europa och Asien, inklusive Sverige och Finland. Sångsvanen (Cygnus cygnus) är Finlands nationalfågel och har ökat i antal i Sverige sedan början av 1900-talet, då den var nästan utdöd. Den anses nu vara livskraftig på global nivå.
När det handlar om atterkänna sångsvanen, upprepar den ljudliga trumpetanden som kan höras på långt håll. Födan består av olika vattenväxter såsom nate, gröe och sjöfräken. Numera besöker sångsvanen också åkrar i sitt näringssök. Dessa stora vattenfåglar flyttar under våren (mars-april) till sina häckningsplatser.
Sångsvanar kan leva länge, den äldsta kända åldern för en sångsvan är 26 år och 6 månader, och deras ruggning sker en gång om året under sommaren. Vår häckande fåglar bidrar till hotade arter nu eftersom deras antal har ökat explosionsartat.
Din förståelse för sångsvanar hjälper till att bevara och uppskatta dessa vackra, symboliska vattenfåglar. Om du är en birdwatcher, naturälskare eller bara nyfiken, kommer kunskapen om sångsvanar att ge dig en djupare inblick i de fascinerande naturliga beteenden hos dessa majestätiska varelser.
Nilgås – Alopochen Aegyptiaca
Nilgås (Alopochen aegyptiaca), en medelstor gås, är en del av familjen Änder Anatidae. Du kanske känner igen nilgåsen genom dess ljusbruna till beige färg och distinkta vita vingfält på svartbruna vingar, som tydligt syns i flykt. Deras längd varierar vanligtvis mellan 63-73 cm och de är litet större än en gravand.
Nilgåsen ursprungligen förekommer naturligt i större delen av Afrika, men har introducerats i Europa, främst i parker i England, Nederländerna och Belgien. Den har sedan spritt sig och bildat populationer i många centraleuropeiska länder. Nilgåsen är inte etablerad i Sverige, men har häckat några enstaka gånger i södra delen av landet, samt observerats då och då, främst under flyttningen.
Under häckningstiden är nilgåsen mycket aggressiv och kan jaga bort artfränder, samt andra arter som har samma häckningsvanor inom sitt häckningsrevir. Trots sin storlek kan den även jaga bort större fåglar som grågäss. Det händer också att de tar över boplatser i träd från andra arter.
Som en del av Änder Anatidae-familjen visar nilgåsen distinkta egenskaper och beteenden, vilket bidrar till en större forståelse av denna djurfamilj. Att observera dess flyktmönster och interaktioner med andra arter ger insikter i anpassningar och överlevnadsstrategier hos Anatidae.
Gravand – Tadorna Tadorna
Gravanden (Tadorna tadorna) är en andfågel som tillhör släktet gravänder inom familjen änder (Anatidae). Dessa fåglar har en liknande flygstil och rörelsemönster som gässen och förekommer utmed kusterna i större delen av Europa samt inåt landet österut till Kina 1.
När det gäller utseendet har gravanden en karakteristisk färgkombination med röda, gröna, vitsvarta och grå nyanser. Dessa fåglar är ofta synliga vid kustområden, där de växelvis simmar i vattnet och går på land.
Deras häckning sker vid flacka stränder längs kusten, exempelvis från Bohuslän till norra Uppland i Sverige2. Gravanden är en nära hotad art i Sverige och deras population övervakas för att säkerställa att de förblir en del av det svenska ekosystemet.
När du observerar gravänder i naturen är det viktigt att respektera deras utrymme och inte störa dem. De är fåglar som har en viktig roll i deras ekosystem och kan bidra positivt till den biologiska mångfalden om de får leva och reproducera sig i fred.
Footnotes
Rostand – Tadorna Ferruginea
Rostand (Tadorna ferruginea) är en fågel som tillhör familjen änder (Anatidae). Du kan känna igen denne fågel på dess karakteristiska utseende. Rostanden är en ganska stor and som mäter 58-70 centimeter på längden, med ett vingspann på 110-135 centimeter. Den är lätt igenkännlig och har en orange-brun fjäderdräkt med ett ljusare huvud som framgår här.
Rostandens utbredning sträcker sig huvudsakligen över centrala Asien och södra Europa, men den kan även hittas i Nordafrika och södra Sverige som nämns i denna PDF. Dock observeras de inte regelbundet i alla dessa områden, och deras förekomst kan variera med årstiderna.
Rostanden föredrar att bo nära vatten, och deras habitat inkluderar ofta våtmarker och insjöar. De livnär sig huvudsakligen på en kost av vegetabilier och smådjur, såsom insekter och sniglar. Det kan även hända att de äter småfisk, groddjur och deras ägg som beskrivs här.
Under häckningssäsongen kan du observera intressanta beteenden hos dessa fåglar. Rostandshonorna lägger vanligtvis sina ägg i hålor, klippskrevor eller under skydd av vegetationen. Det är inte ovanligt att flera honor delar på en och samma boplats. Båda föräldrarna deltar i ruvningen av äggen och tar hand om ungarna efter kläckning.
Som du nu vet, är rostanden en fascinerande och vacker fågel som hör hemma i familjen änder (Anatidae). Genom att utforska deras habitat, beteenden och förekomst kan du lära känna denna art ytterligare.
Årta – Anas Querquedula
Årtan (Anas querquedula) är en liten and som tillhör familjen änder (Anatidae) och släktet Anas. Hannen i praktdräkt har ett bländande vitt ögonbrynsstreck, vilket är ett av de typiska kännetecknen för arten. Årtan har en förhållandevis bastant näbb och mäter 37-41 cm i längd.
Förekomsten av årtan är vida spridd, och arten kan hittas på samtliga kontinenter förutom Antarktis. Den är en flyttfågel som rör sig inom de tempererade zonerna och närliggande tropiska områden. Årtan häckar i söta vattenmiljöer som våtmarker, sjöar och floder. När det gäller föda, äter årtan främst vegetation men den kan även ta insekter och små kräftdjur.
Som en flyttfågel är årtan känd för att genomföra långa flyttningar, särskilt mellan sina häcknings- och övervintringsområden. Detta innebär att årtan ofta kan ses i stora koncentrationer under flyttningstiderna.
Det är viktigt att skydda årtans naturliga habitat och bevara artens population. Genom att förstå årtans beteende, näringsbehov och miljökrav kan vi bidra till att bevara denna fascinerande fågelart för framtida generationer.
Skedand – Anas Clypeata
Skedanden (Anas clypeata) är en intressant art inom familjen änder (Anatidae). Du kanske har lagt märke till skedandens mycket karakteristiska näbb, som är lång, platt och bred. Näbben är faktiskt så bred att den nästan ser ut som en sked, därav dess namn.
Skedandens latinska namn är Anas clypeata, men ibland kallades den också för Spatula clypeata. Hane och hona av skedand har några distinkta drag som gör att de är lätta att känna igen. Hannen har ett vitt bröst med rödbruna sidor och ljusblå framkant på vingarna, medan honan är mer brunspräcklig i sitt utseende.
Skedanden häckar gärna på strandängar och vid näringsrika slättsjöar. Som en del av Anatidae-familjen, delar den vissa egenskaper med andra änder, såsom att den är en god simmare och dykare och att den föredrar våtmarker och vattendrag som habitat.
Det är viktigt att bevara dessa våtmarker och skapa lämpliga födosöks- och häckningsbiotoper för skedanden och andra änder. Genom att göra det kan vi bidra till bevarandet av dessa intressanta och vackra fåglar, och samtidigt skydda den biologiska mångfalden i våra ekosystem.
Snatterand – Anas Strepera
Snatterand (Anas strepera) är en art inom änderfamiljen Anatidae och tillhör underfamiljen simänder. Denna art kännetecknas av en vingspegel som på ovansidan är vit och på undersidan svartgrå 1. Hannen har en spräcklig kropp i huvudsakligen mörkgrått och vitt, medan honan liknar gräsanden men skiljs på vingspegeln och en orangefärgad remsa vid sidan av näbben 2.
Typiska kännetecken för snatterand är dess längd på cirka 51 cm, vilket gör den något mindre än många andra änder. Till största delen grå eller brunspräcklig, men synliga svarta stjärttäckare och vita, svarta och bruna teckningar på vingarna är karakteristiska 3.
Snatterand är spridd över stora delar av världen, och dess livsmiljö sträcker sig från våtmarker och sjöar till floder och kustnära vatten. De bökar i vattenytan efter växtdelar och smådjur, och deras föda består huvudsakligen av vattenlevande växter och insekter 4.
För att skydda sig från predatorer, bygger snatteranden sitt bo nära vattenkanten och omgivet av skyddande vegetation. Honan lägger vanligtvis mellan 8 och 12 ägg, som kläcks efter cirka 25 dagar. Efter kläckningen följer ungarna sin mor för att söka föda och skydd 5.
Footnotes
Bläsand – Anas Penelope
Bläsand är en fågelart som tillhör familjen änder (Anatidae) och släktet Mareca. Den är en medelstor and med en kort och smal hals, runt huvud och hög panna. Näbben är kort, ljusblågrå med en svart spets1.
I sitt utseende är hanen i praktdräkt mycket iögonfallande. Den har en gulaktig pannbläs och ljust vinrött bröst2. På vintern byter bläsanden till en mer diskret fjäderdräkt som liknar honans utseende. Honan är mindre färgglad och har en mer brunaktig fjäderdräkt3.
Bläsandens läten är karakteristiska. Hanens vårrop är en vissling som liknar ett piskrapp “vii-u (rr)” medan honans flyktljud är ett skorrande “kar-kar…”4. Deras häckningsplats är vanligtvis nära vattnet och begränsade områden med växtlighet, som våtmarker, sjöar och dammar.
Fågeln återfinns i stora delar av Europa och Asien under häckningssäsongen och flyttar till Afrika och södra Asien under vintermånaderna5. I Sverige är bläsand en vanlig häckfågel och ses ofta vid våtmarker och sjöar.
När det gäller föda, är bläsand en allätare. Den äter både växtdelar och smådjur som insekter, kräftdjur och mollusker. De tenderar att föredra mer ytligt vatten, där de kan hitta sin föda genom att simma och sätta näbben i vattnet.
Footnotes
Gräsand – Anas Platyrhynchos
Gräsand (Anas platyrhynchos) är en av de mest kända och vanligaste andfåglarna i världen, som representerar släktet Anas. Den är vida spridd inom den norra halvklotet, inklusive Nordamerika, Asien, Europa och till och med Nordafrika. Denna fågel är välkänd för sin migrationsförmåga och många av dem som hålls i fångenskap tillhör denna art.
Gräsanden är en större och kraftigare fågel bland simänderna, mäter mellan 50 och 65 centimeter i längden. Hanen kännetecknas av sitt glänsande gröna huvud, brunt bröst, grå kropp och svart gump. Stjärten är vit, men två av de mellersta stjärtpenneparen är svarta och något upprullade.
Deras föda inkluderar en mängd olika livsmedel eftersom gräsanden är en allätare. De äter bland annat insekter, blad, frön och vattenlevande växter. De kan ibland även hittas nära människor, sökande efter mat från de smulor som erbjuds av intet ont anande besökare.
När det gäller häckning, lägger gräsanden sina ägg på en skyddad plats, ibland långt från stranden. Boet är fodrat med torrt gräs och dun. Honan lägger vanligtvis mellan 5 och 12 ägg i april och ruvar dem själv under en period av 22 till 30 dagar. Ungarna är mycket snabbt självständiga och söker själva sin föda redan som små, men de håller sig nära honan tills de lär sig flyga vid 7 till 8 veckors ålder.
Gräsanden är inte bara en vacker och intressant fågel, men också en viktig del av det ekosystem där den förekommer. Så nästa gång du besöker en sjö eller en flod, håll utkik efter denna karismatiska fågel och njut av dess skönhet och betydelse i naturen.
Stjärtand – Anas Acuta
Stjärtanden (Anas acuta) är en fågel inom familjen änder och kategoriseras som en simand. Den har en stor utbredning och häckar i de nordliga delarna av Europa, Asien och Nordamerika. Den är en utpräglad flyttfågel och övervintrar söder om sin häckningsutbredning till ekvatorn.
Stjärtanden kännetecknas av sin långa, smala och spetsiga stjärt, som gett fågeln sitt namn. Den adulta hanen har en grå kropp, medan honan har en mörkbrun kropp. Båda könen har en grön fläck på vingspegeln.
Stjärtanden lever i våtmarker och långsamma floder och är en dykare som föredrar att simma. De är omnivorer och äter främst vattenväxter, insekter och småfisk. Årsgamla fåglar kan häcka, men de flesta häckar vid en ålder av två år. Honan lägger mellan 7 och 9 ägg per kull och ruvar dem i 22-24 dagar.
Stjärtanden är en populär fågel bland fågelskådare och jägare. Den är inte hotad och har en stor global population. I Sverige anses den vara en bofast och reproducerande art, enligt SLU Artdatabanken.
Kricka – Anas Crecca
Kricka (Anas crecca) är en liten andfågel som tillhör familjen änder (Anatidae) och gruppen simänder. Den är en vanlig och vida spridd art i Eurasien, och kan ibland bilda stora flockar utanför häckningssäsongen.
Din artikel kan diskutera dess förekomst i olika våtmarker. Under häckningssäsongen förekommer krickan främst i skyddade våtmarker, där den livnär sig på frön och vattenlevande insekter. Boet byggs ofta på marken under en buske, och ibland inne i skogen. Krickans latinska namn, Anas crecca, antas vara ljudhärmande, vilket kan vara intressant att nämna i din artikel.
En annan aspekt att beakta är att det finns en nära släkting till krickan – amerikansk kricka (Anas carolinensis). Det är omdiskuterat om den utgör en egen art eller om den är en underart till kricka (A. crecca). Amerikansk kricka tillhör också gruppen simänder och har liknande utseende, utbredning och ekologi som den eurasiska krickan.
När du skriver din artikel, se till att vara säker, kunnig, neutral och tydlig i ditt språk. Använd gärna tabeller, punktlistor och fetstil för att göra texten lättare att läsa och förstå. Håll det kortfattat och undvik överdrivna eller falska påståenden. Genom att följa dessa riktlinjer kommer din artikel om kricka – Anas crecca att bli välskriven och informativ.
Amerikansk Kricka – Anas Carolinensis
Amerikansk kricka (Anas carolinensis) är en fågel som tillhör familjen änder (Anatidae) och gruppen simänder. Det finns viss diskussion kring om den utgör en egen art eller om den är en underart till kricka (A. crecca)1.
För det första bör du veta att amerikansk kricka liknar mycket krickan (Anas crecca), men den främsta skillnaden är att amerikansk kricka har en grön tygelteckning och en vit bakkant på vingen, medan vanlig kricka har en grön vingspegel som är omgiven av en beige och svart teckning. Du kan också märka att dess storlek är liten, vilket gör den något mindre än andra simänder2.
Amerikansk kricka förekommer huvudsakligen i Nordamerika, men det har rapporterats observationer i Sverige3. De lever främst i våtmarker, sjöar och dammar med rik vegetation som ger skydd och rikligt med föda4.
När det gäller deras föda är amerikansk kricka allätare som främst livnär sig på smådjur som insekter, kräftdjur och sniglar samt växtdelar, som frön och alger4. De dyker inte för föda, utan de så kallade “tippande” eller “vändande”, där de trycker sitt huvud och hals under vattnet för att fånga föda utan att sjunka helt5.
Under häckningstiden bildar amerikansk kricka monogama par och hanarna hjälper till med att skydda honan och de nykläckta ungarna4. Till skillnad från många andra änder är de inte långlivade och har en genomsnittlig livslängd på runt tre år6.
Footnotes
Rödhuvaddykand – Netta Rufina
Rödhuvad dykand (Netta rufina) är en fågel som tillhör gruppen dykänder inom familjen änder (Anatidae). Den häckar fläckvist i Europa och vidare österut till Centralasien i vasskantade slättsjöar och vikar. IUCN kategoriserar den som livskraftig.
Du kanske har sett en rödhuvad dykand med sin karakteristiska röda huvud och vita kropp. Hanen har en ljusare röd färg på huvudet jämfört med honan. Den rödhuvade dykanden föredrar vattenlevande miljöer som sjöar, dammar och våtmarker där den kan dyka efter föda. Födan består främst av vattenlevande växter, men den äter också insekter och smådjur som finns i vattnet.
Under häckningssäsongen blir den rödhuvade dykanden mer territoriell och försvarar sitt område från andra fåglar. Efter att parningen är klar bygger honan ett bo i vass eller tät vegetation nära vattnet.
Efter ungefär en månads tid lägger honan små kullar med ägg, ofta mellan 8-10 stycken, som ruvas i cirka 25-30 dagar. När dunungarna kläcks är de omtänksamt vårdade av både mamman och pappan, som skyddar dem från rovdjur och lär dem att hitta föda.
Rödhuvade dykänder är vackra fåglar med en rad intressanta beteenden och anpassningar till deras vattenlevande livsstil. När du beundrar deras skönhet kan du också njuta av att veta att deras population är ansedd som livskraftig, vilket innebär att de inte är hotade just nu. Det är viktigt att vi fortsätter att skydda våtmarker och sjöar, så dessa underbara fåglar kan fortsätta att blomstra i den naturliga miljön.
Brunand – Aythya Ferina
Brunand (Aythya ferina) är en medelstor, förhållandevis långhalsad sjöfågel med kort stjärt, som tillhör familjen änder (Anatidae) och underfamiljen Aythyinae. Hanen kännetecknas av sitt grå rygg, brunrött huvud och hals, näbben är rätt lång och pannan bakåtlutande [1].
I deras naturliga miljö föredrar brunänder att bygga sina bon på fuktiga platser, ofta flytande [2]. Honan har en brun fjäderdräkt, och båda könen uppvisar ett gråaktigt vingband [3]. Brunandens storlek varierar mellan 42-49 cm i längd, 67-75 cm i vingbredd, och de väger mellan 770-970 gram [4].
Underfamiljen Aythyinae, som brunand tillhör, omfattar omkring femton nu levande arter som på svenska ofta kallas för dykänder eller ibland lätta dykänder [5]. Begreppet dykand används dock också taxonomiskt oprecist för andra arter inom familjen änder (Anatidae), främst för arter inom släktet Aythya [6].
Tänk på att bevara brunandens naturliga livsmiljö och respektera deras livscykel, eftersom det är viktigt för att bibehålla den biologiska mångfalden.
Vigg – Aythya Fuligula
Viggen (Aythya fuligula), en del av Änder Anatidae familjen, är en fågel som tillhör gruppen dykänder. Du kommer lägga märke till att viggen är en ganska liten och kompakt dykand. Den adulta hanen är kontrastrikt svart och vit med en tydlig hängande tofs på huvudet, medan honan är brunaktig och har en mindre tydlig tofs. Båda könen har gul iris och ljust gråblå näbb med svart näbbnagel1.
Enligt SLU Artdatabankens uppgifter häckar viggar framför allt längs kusterna men även vid invatten, spridd över större delen av Sverige. Deras rödlistning 2020 är som livskraftig och ingår både i Fågeldirektivet Bilaga 2 och Bernkonventionen Bilaga III.
Det är viktigt att notera att underfamiljen viggar tillhör är Aythyinae2, vilken innefattar omkring femton nu levande arter som ofta kallas för dykänder eller ibland lätta dykänder. Begreppet dykand används dock också taxonomiskt oprecist för andra arter inom familjen Änder Anatidae, särskilt för arter inom Anatinae.
Som en kunnig och insatt person om viggen kan det vara intressant att jämföra denna art med andra simänder, som tillhör underfamiljen Anatinae3. Simänder och Moa-naloänder, vilka utvecklades från simänderna men vars arter idag är utdöda, ingår i Anatinae. Detta visar den mångfald och variation inom Änder Anatidae familjen som helhet.
Footnotes
Bergand – Aythya Marila
Bergand (Aythya marila) är en fågel som tillhör gruppen dykänder inom familjen änder (Anatidae). De är flyttfåglar som häckar cirkumpolärt i de arktiska och subarktiska regionerna på tundra och i norra gränsen av tajgan1.
Kännetecknet för bergandshannen i praktdräkt är att den liknar en vigghane men är något större. Ryggen är gråvit och huvudet saknar tofs. Huvudet har en grön och bröstet har en violett metallglans2. Bergandshonan, å andra sidan, är ljusare brun än vigghonan och buken är till större del vit2.
Bergandens läte kan beskrivas som ett hest “karr karr”2. Det är viktigt att vara medveten om att arten minskar i antal, bland annat mycket kraftigt i Östersjön1. Till skillnad från den mindre bergand (Aythya affinis) har Bergand en något annan utbredning och ekologi3.
För att få en bättre förståelse för bergand, rekommenderas det att studera information om bergand från SLU Artdatabanken, vilket ger ytterligare insikt i artens förhållanden.
Footnotes
Alförrädare – Polysticta Stelleri
Alförrädaren (Polysticta stelleri) är en fågelart som tillhör familjen änder (Anatidae). Trots att den tillhör ejdersläktet, är den inte så lik en ejder och liknar snarare en halv- än en heldykand. Alförrädaren är relativt ovanlig och förekommer under alla årstider i Finland, men endast sporadiskt i Sverige.
Alförrädaren har en intressant utseende, särskilt hanen i praktdräkt. Huvudet är till stor del vitt, med en svart haklapp och ögonområde. Som föda föredrar alförrädaren ryggradslösa djur, och den är oftast tystlåten.
Alförrädaren hör hemma i kalla havsområden som Arktis, norra Atlanten och norra Stilla havet. Under vintern flyttar den vanligtvis söderut och kan då observeras i Östersjön och längs Skandinaviska kusten.
Konservationsstatus för alförrädaren varierar mellan olika regioner. I vissa områden har alförrädaren en stabil population och räknas som en regelbunden art, medan den i andra områden är hotad eller sårbar. Skydd av dess habitat och skärpning av lagar mot olaglig jakt är avgörande för att bevara denna art.
För att sammanfatta kan du som entusiast av fågelskådning möta en alförrädare om du besöker Östersjön eller de skandinaviska kusterna under vintermånaderna. Kom ihåg att respektera deras habitat och stödja bevarandeinsatser för att säkerställa den fortsatta överlevnaden av denna fascinerande fågelart.
Praktejder – Somateria Spectabilis
Praktejder (Somateria spectabilis) är en stor andfågel som hör hemma i familjen änder (Anatidae). Denna vackra fågel finns utmed norra halvklotets arktiska kuster, såsom i Europa, Nordamerika och Asien.
I din artikel kan du nämna att Praktejder tillbringar större delen av sin tid i marina ekosystem och är en art som vanligtvis häckar i arktisk tundra under juni och juli. Många arter inom underfamiljen Merginae har specialiserade körtlar som gör att de klarar av saltvattnet, en egenskap som utvecklas under deras första år, vilket innebär att ungfåglar saknar denna förmåga.
Praktejder har en storlek på cirka 55-63 cm, och ett vingspann på 87-100 cm. Det latinska namnet, Somateria spectabilis, kommer från grekiska ordet “sōma” eller “sōmatos”, som betyder “kropp”, och “erion”, som betyder “ull”. Artepitetet “spectabilis” är latin och betyder “prålig”, “anmärkningsvärd” eller “sevärd”, och refererar till hanens imponerande praktdräkt, som du kan se i bilder här.
När du skriver om Praktejder kan du även lyfta fram dess förmåga att anpassa sig till det kalla och tuffa klimatet i sina arktiska häckningsområden.
Ejder – Somateria Mollissima
Ejder (Somateria mollissima) är en stor och tung dykand som mäter 60-70 cm och tillhör familjen Änder (Anatidae). Ejder är känd för sin kilformade näbb som är fjäderklädd på sidorna. Dess vackra praktdräkt, blandade färger och intressanta karaktärsdrag gör det till en uppskattad art bland fågelintresserade.
Ejdern är en kortflyttande flyttfågel som häckar i norra Europa, nordöstra Sibirien, norra Nordamerika och arktiska delen av Atlanten. Den flyttar i stora flockar och övervintrar ofta i könsseparerade flockar1. Den förekommer främst i marina miljöer men besöker invatten tillfälligtvis.
Under häckningssäsongen är ejder mycket kustbunden, och häckar längs med kuster från syd till norr2. När det gäller föda, så äter ejder huvudsakligen blåmusslor3. Lätet hos ejderhane i praktdräkt känns igen på dess dova “aoå aooå” medan honans läte är gåslikt “gåk-gåk-gåk…”3.
Ejderhane i praktdräkt känns igen på långt håll pga dess vita rygg, mörka vingpennor, mörka stjärt och buk. Hjässan är svart, och i nacken finns en grön medan på krävan en rosenröd färgton3. För att skydda sina ungar mot rovdjur bildar flera ejderhonor ibland gemensamma kullar, där de tillsammans tar hand om och försvarar ungarna.
I sammanfattning är ejder (Somateria mollissima) en imponerande och attraktiv medlem av änderfamiljen som livnär sig främst på blåmusslor och häckar längs kuster i kallare regioner. Dess praktfulla fjäderdräkt och speciella näbbform gör det till en favorit bland fågelskådare och naturälskare.
Footnotes
Svärta – Melanitta Fusca
Svärtan (Melanitta fusca) är en mörk andfågel som hör till familjen Änder Anatidae. Denna fågel har sin utbredning främst i Skandinavien och västra Ryssland1. Det är viktigt att förstå svärtans egenskaper och beteende för att få en bättre förståelse av dess plats i ekosystemet.
Svärtan är en relativt stor andfågel med en kroppslängd på cirka 50-60 centimeter och en vikt på ungefär 1,5-2,5 kilogram. Fågeln har en mörk fjäderdräkt som varierar i färg beroende på kön och ålder, med hannar oftast mörkare än honor. Svärta honan är mestadels brun med smackantig teckning medan hanne är övervägande svart med varierande inslag av vitt på huvudet och bröstet2.
Som häckande fågel föredrar svärtan våtmarker och kustnära områden. Den bygger sitt bo på marken, gömt bland vegetationen, där den lägger mellan 6 och 10 ägg. Inkubationstiden, det vill säga tiden det tar för äggen att kläckas, är ungefär 25-30 dagar3.
För att hävda revir sjunger hanar med en låg, svag, kärrlåt4. Det är också under denna tid på året som du kan observera uppvisningar av parningsbeteenden, till exempel vilda jakter av hanar efter honor och flygförsök för att fånga honornas uppmärksamhet5.
Svärtan betraktas som hotad både globalt och lokalt i Sverige1. Ett sätt att stödja svärtans överlevnad är genom att skydda och bevara dess naturliga livsmiljöer. Detta innebär att undvika störningar i våtmarker och kustområden där de häckar, samt bevaka eventuella tecken på befolkningens minskning och anta lämpliga bevarandeåtgärder vid behov.
Footnotes
Sjöorre – Melanitta Nigra
Mellanstor dykande andfågel sjöorre, är en art inom familjen änder (Anatidae). Den vetenskapliga beteckningen för sjöorre är Melanitta nigra. Förekomsten av denna fågel sträcker sig över norra Eurasien och Nordamerika.
Hanen av sjöorre har en karakteristiskt mörk fjäderdräkt över hela kroppen. Honan å andra sidan är övervägande mörkbrun med ljusa kinder. Deras näbb är ganska liten och stjärten är förhållandevis lång. Detta gör att stjärten blir tydlig när de simmar. De har en kroppslängd mellan 44-54 cm, vingbredd på 70-84 cm och vikt varierar från 560-950 g.
Sjöorren häckar i övre barrskogsregionen samt i fjällens vide- och björkzoner. Boet är en grund fördjupning under en buske eller i närheten av en strand, fodrad med dun. Sjöorren är känt för att vara mycket social under häckningssäsongen och interagerar ofta med andra sjöorrhonor.
När det gäller föda, är sjöorren en dykare och äter mestadels vattenlevande organismer som kräftdjur, mollusker och småfisk. På grund av deras dykförmåga kan de även fånga några större fiskar. Dykförmågan hjälper dem också att skydda sig mot rovdjur både i vattnet och i luften.
Även om sjöorren är en väl känd art, är det viktigt att inte förväxla den med den liknande arten amerikansk sjöorre (Melanitta americana). De har tidigare betraktats som en underart till sjöorren, men har uppdaterats som en egen art. För att säkerställa att du ser en sjöorre, observera fjäderdräkten och storleken på näbben samt stjärtens längd.
Att förstå och kunna identifiera sjöorren är viktigt inte bara för fågelskådare, utan också för att främjar arternas överlevnad och bevarande. Genom att vara medveten om deras utbredning och föredragna livsmiljöer kan du hjälpa till att skydda sjöorrens naturliga hem.
Alfågel – Clangula Hyemalis
Alfågeln (Clangula hyemalis) är en liten andfågel som tillhör familjen änder (Anatidae) och underfamiljen Anatinae. Dessa fåglar är förknippade med havet och kan ofta hittas i kustnära områden.
Huvudet på alfågeln är rundat, och den har en kort och kraftig näbb. Stjärten är spetsig med hanens mittersta stjärtpennepar som är långa och trådlika. Deras vingar är helmörka och de har en storlek av 39-47 cm i längd, en vingbredd på 65-82 cm och en vikt på 400-860 g 1(https://luontoportti.com/sv/t/513).
Alfågelns bo är ofta placerat nära en strand, väl dolt och fodrat med dun. De häckar främst i kustnära områden eller på öar, men kan också hittas vid insjöar och mindre vattenområden. Alfågeln är en del av stammen Mergini inom Anatidae 2(https://www.dyntaxa.se/taxon/info/102108).
Födan för alfågeln består främst av småfisk, kräftdjur och mollusker, vilka de dyker efter i vattnet. De kan även äta vattenväxter och insekter vid tillfälle.
Under vintern flyttar många alfåglar söderut till öppna vattenområden, där de kan hitta tillräckligt med föda. De är därför ofta vintergäster längs Sveriges kuster och vid Östersjön.
I Sverige är alfågel en relativt vanlig fågelart och ingår i listan över de fågelarter som har observerats i landet 3(https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_f%C3%A5gelarter_observerade_i_Sverige_(taxonomisk)).
Footnotes
Knipa – Bucephala Clangula
Knipan (Bucephala clangula) är en art av änder som tillhör släktet Bucephala. Den är en intressant och vacker fågel som du kan hitta i vattenområden så som sjöar och dammar. Knipan är känd för sitt distinkta utseende med sitt grönsvarta huvud och ljusa kropp.
Knipor är små till medelstora dykänder och har en karakteristisk form med kort näbb och rundat huvud. De föredrar grunda vatten för att söka föda, och de äter främst ryggradslösa djur. Du kan höra deras läte som ett ljust kväkande gnissel.
Flyttmönstret för knipor kan variera, men de flesta individer flyttar från sitt häckningsområde i september-november och återvänder återigen i mars-april. De övervintrar främst i Östersjön, Nordsjön och mellersta och södra Europa.
Knipor är en del av den större familjen Anatidae, som innefattar olika typer av änder. Dessa fåglar erbjuder viktig ekologisk balans i sina respektive ekosystem och har en betydande roll inom biologisk mångfald.
Som en säkerhetsåtgärd bör du vara försiktig när du närmar dig dessa fåglar i naturen, eftersom de kan vara skygga och känsliga för störningar. Det är viktigt att respektera deras livsmiljö och se till att bevara den biologiska mångfalden.
Salskrake – Mergus Albellus
Salskrake (Mergus Albellus) är en fågelart som tillhör familjen änder (Anatidae), och den placeras som ensam art i släktet Mergellus. Den häckar i sjöar och floder i norra taigabältet i Skandinavien och norra Ryssland. På vintern flyttar de söderut, lokalt från Storbritannien till norra Indien och Koreahalvön. Beståndet anses vara livskraftigt enligt Wikipedia.
Din änder kommer att lägga 7-11 ägg i maj och honan ruvar äggen i 26-28 dygn. Ungarna är flygfärdiga efter cirka 10 veckor och söker själva sin föda redan som mycket små. Ungkullen håller sig nära honan för att lära sig överleva (NatureGate).
Salskrake, som tidigare fördes till släktet Mergus, har nu sin egen position som ensam art i släktet Mergellus. Många taxonomer för släktena Mergus, Mergellus och Lophodytes till släktgruppen Mergini och placerar denna släktgrupp i underfamiljen Anatinae enligt Dyntaxa.
Sammantaget, när du arbetar med änder och studerar Salskrake – Mergus Albellus, kan du vara säker på att du hanterar en intressant fågelart som har en diversifierad utbredning och livscykel. Kom ihåg att vara ansvarsfull när du studerar dessa fåglar i deras naturliga miljöer och att respektera deras liv och överlevnad.
Småskrake – Mergus Serrator
Småskrake är en medelstor and som tillhör underfamiljen Merginae inom familjen änder (Anatidae). Den har ett spetsigt utseende och en längd som varierar mellan 52 och 59 cm, med ett vingspann på 67-82 cm. Hanar i praktdräkt uppvisar en lång nacktofs och deras huvud samt övre delen av halsen är svart med en grönaktig glans. Halsens nedre del och magen är blekt rostbruna med svartaktiga fläckar1.
Småskrake häckar i näringsfattiga vatten över hela landet, och Finlands häckningsbestånd uppskattas till 30.000-40.000 par2. Den flyttar både natt och dag och påbörjar höstflyttningen mellan juni och november, för att återvända mellan april och maj. De flesta övervintrar i västra Europa och i Medelhavet, men en mindre del av beståndet övervintrar också på Åland3.
Födan för småskrake består främst av fiskar och ryggradslösa djur4. Deras simförmåga och dykkunskaper är väl utvecklade, vilket hjälper dem att jaga effektivt. Många arter inom underfamiljen Merginae har särskilda körtlar som anpassar dem till att leva i saltvatten, men dessa körtlar utvecklas under det första levnadsåret och därför saknar juvenila fåglar denna förmåga5.
Footnotes
Storskrake – Mergus Merganser
Storskrake (Mergus merganser) är en stor andfågel som finns både i Nordamerika, norra Europa och norra Asien. Sitt utbredningsområde delar de med andra arter inom släktet Mergus. Du kan hitta dessa fåglar vid djupa och klara vatten, där de dyker skickligt efter fisk.
Arten häckar i trädhål men även i holkar. Utanför häckningstid kan storskraken bilda mycket stora flockar, vilket ger ett imponerande skådespel. De tillhör familjen Anatidae, som även inkluderar svanar, gäss och andra änder.
När det gäller föda är storskrakar huvudsakligen piscivorer, det vill säga fiskätare. De är dock anpassningsbara och kan komplettera sin diet med små ryggradslösa djur, såsom insekter och kräftdjur.
Fåglarnas storlek och utseende varierar mellan könen. Hanarna har ett grönt huvud, vitt bröst och mörka vingar, medan honorna är mer diskret färgade i brunt och beige nyanser. Båda könen har långa, smala näbbar anpassade för att fånga fisk.
Som fågelskådare bör du vara uppmärksam på följande kännetecken hos storskraken:
- Storlek: Storskrake är en av de största andfåglarna med en längd på upp till 68 cm och en vingspann av omkring 90-110 cm.
- Goosander svänger huvudet och nacken i “S” form när den flyger, och denna flygningsrörelse är en bra identifierare under flyg.
Storskrake är inte bara en intressant art att studera på grund av dess beteende och utseende, utan även på grund av dess kopplingar till andra arter inom familjen Anatidae. Genom att lära dig om storskrake får du en bättre förståelse för den biologiska mångfalden och ekosystemets dynamik.
Vanliga frågor om Änder (Anatidae)
Vilka filmer har änder som huvudpersoner?
Det finns flera filmer där änder spelar en central roll. Disneyfilmen “Den lilla sjöjungfrun” har en karaktär vid namn Storfot, en änder. På tal om Disney finns också den tecknade serien “Ankan” med den kända figuren Kalle Anka. Ytterligare ett exempel är “Howard the Duck”, en action-komedifilm från 1986.
Vilka är de vanligaste andfågelarterna?
Det finns många arter av andfåglar, men några av de vanligaste är gräsand (Anas platyrhynchos), knipa (Bucephala clangula) och vigg (Anas penelope). Gräsanden är den mest kända andfågeln och finns över hela världen.
Vad äter änder i naturen?
Änder är anpassade för att äta olika typer av föda, såsom frön, växter, insekter och små vattenlevande djur. De dyker och simmar för att söka föda, men kan också äta på land när de hittar lämplig föda där.
Kan gräsänder övervintra på plats?
Gräsänder kan övervintra på plats om det finns öppet vatten och föda tillgängligt. Många populationer bildar par redan under hösten, och de som är flyttfåglar kan övervintra i relativt milda klimat där det finns möjlighet att hitta föda.
Var bygger änder sina bon och lägger ägg?
Änder bygger ofta sina bon i skyddade områden, nära vatten där de kan hitta föda och skydd från rovdjur. De kan använda naturliga fördjupningar i marken, växtlighet eller utnyttja befintliga bon, som exempelvis övergivna fågelholkar. Äggläggning sker främst mellan mars och juli.
Är det säkert att äta viltfångad gräsand?
Det är generellt säkert att äta viltfångad gräsand, men det är viktigt att tillaga köttet ordentligt och följa hygieniska rutiner för att undvika infektioner. Viltfångat kött anses ofta vara nyttigare än uppfödkött, men det är viktigt att hålla sig uppdaterad om eventuella hälsorisker eller smittor som kan förekomma i vilda änder i ditt område.
