Smålommen (Gavia stellata) är faktiskt en rätt fascinerande vattenlevande fågel. Den hör till familjen lommar och har, lite otippat kanske, det största utbredningsområdet av alla lomarter.
Du känner nog igen den här karakteristiska sjöfågeln på dess gracila kropp och den där uppåtriktade näbben – det är ett tydligt kännetecken som särskiljer den från andra lommar.
Smålommen är den minsta av lommarna, bara 55-67 cm lång med ett vingspann på 91-110 cm och väger mellan 1 300 och 2 020 gram. När den bär sin sommardräkt får den ett askgrått huvud och en rödbrun fläck på halsen – det gör den faktiskt ganska lätt att plocka ut i mängden.
Du hittar smålommen mest i tempererade delar av norra halvklotet. Den häckar i både Nearktis och Palearktis, så den är verkligen vidsträckt.
Det vetenskapliga namnet Gavia stellata betyder ungefär “liten vattenfågel och stjärnbeströdd” – syftar förstås på den där fläckiga dräkten som är så typisk.
Viktiga Fakta
- Smålommen är den minsta lomarten, med uppåtriktad näbb och gracil byggnad.
- Arten har störst utbredning av alla lommar och förekommer över hela norra halvklotet.
- Sommardräkten: askgrått huvud, rödbrun halsfläck – svår att ta miste på.
Systematik och vetenskaplig klassificering
Smålommen ingår i ordningen Gaviiformes, inom familjen Gaviidae. Den har faktiskt genomgått en hel del taxonomiska förändringar sedan den först beskrevs 1763.
Arten sticker ut både morfologiskt och beteendemässigt jämfört med andra lommar, trots att alla fem arter ändå hamnar i samma släkte – Gavia.
Släkte och ordning
Smålommen (Gavia stellata) hör alltså till ordningen Gaviiformes, där bara lommar ingår. Det är en rätt speciell fågelgrupp, med sina egna knep för livet i vatten.
Alla lommar stoppas in i släktet Gavia, totalt fem arter. Smålommen har dock flera egenskaper som avviker från de andra.
Arten är monotypisk – det finns inga underarter trots att den finns över så stora områden. Det är faktiskt rätt ovanligt.
Familjerelationer inom lommar
Familjen Gaviidae har fem arter, och de delar många grundläggande drag. Släktskapet mellan smålommen och de andra arterna är ganska komplext, och smålommen är egentligen den som skiljer sig mest.
Familjemedlemmar:
- Smålom (Gavia stellata)
- Storlom (Gavia arctica)
- Stillahavslom (Gavia pacifica)
- Svartnäbbad islom (Gavia immer)
- Vitnäbbad islom (Gavia adamsii)
Alla fem placeras ändå i samma släkte, eftersom de har gemensamt ursprung. Forskare tror att smålommen utvecklades i Palearktis och sedan spred sig vidare.
Taxonomisk historik
Smålommen beskrevs först av Erik Pontoppidan 1763. Då hamnade den i släktet Colymbus, där även doppingar låg.
Taxonomisk utveckling:
- 1763: Första beskrivningen som Colymbus stellatus
- 1788: Johann Reinhold Forster skapade släktet Gavia
- 1835: Namnen storlom och smålom började användas för att skilja arterna åt
Släktet Colymbus används inte längre. Den här taxonomiska förändringen ledde till att lommarna fick sin egen familj.
Under årens lopp har arten haft flera olika vetenskapliga namn, bland annat Colymbus lumme och Gavia lumme. Men Gavia stellata har hängt med sedan slutet av 1700-talet.
Utseende och kännetecken
Smålommen är den minsta av lommarna och har rätt speciella drag. Du kan känna igen den på den smala kroppen, näbben som pekar svagt uppåt, och så byter den färg efter säsong.
Fjäderdräkt
När det är häckningssäsong är smålommens fjäderdräkt som allra snyggast. Du ser direkt det röda partiet på halsen – det är därför den heter “red-throated loon” på engelska.
Huvudet och sidorna på halsen blir diskret grå. Ryggen är jämnbrun och saknar de där invecklade mönstren som andra lommar har.
På vintern ändras dräkten rejält. Då blir smålommen gråsvart på ovansidan och vit undertill.
Det röda på halsen försvinner helt under vinterhalvåret. Istället får den en diskretare, mer anonym vinterdräkt.
Storlek och vingspann
Smålommen är rätt liten, särskilt om man jämför med storlommen. Den brukar vara mellan 55 och 67 cm lång.
Vingspannet är 91-110 cm, vilket ger den ett ganska nätt intryck i luften. Vikten ligger på 1 300 till 2 020 gram, beroende lite på kön och säsong.
Den spensliga kroppen är tydlig, särskilt om du sett andra lommar innan. Litet huvud, smal kropp – det är svårt att ta fel.
I vattnet ser smålommen plattbröstad ut när den simmar. I flykten hänger halsen lite slappt, vilket faktiskt är ett bra kännetecken.
Röst och läte
Smålommens röst är något du knappast missar. Ofta hör du det där kacklande lätet när den flyger över sjöar och myrar.
Lätet är ljusare och mer melodiskt än de djupa ropen från andra lommar. Under häckningen blir sången mer varierad och hörs oftare.
Du kan då snappa upp olika varianter av grundlätet, särskilt när de kommunicerar med sin partner eller försvarar sitt revir.
Utbredning och livsmiljö
Smålommen finns cirkumpolärt, alltså i boreala och arktiska områden i Europa, Asien och Nordamerika. I Sverige gillar den små, fiskfria gölar och tjärnar – gärna bland mossar och på fjällhedar.
Förekomst i Sverige och Europa
I Sverige hittar du smålom i stort sett överallt, men flest finns i norr och väster. Beståndet här är runt 1 400 par, vilket faktiskt är en ganska stor del av Europas population.
I Europa uppskattas det totala beståndet till 7 000-13 000 par, om man inte räknar med Grönland och Ryssland. De flesta finns i Sverige, Finland, Norge, Skottland och på Island.
Lite kul är att du i Västmanland kan följa fågelns historia genom ortnamn. Den historiska utbredningen där stämmer ganska bra med dagens, så populationen verkar ha varit rätt stabil över tid.
Global utbredning
Smålommen är faktiskt den lomart som finns över störst yta. Du hittar den i tempererade delar av norra halvklotet, både i Nearktis (Nordamerika) och Palearktis (Europa och Asien).
Fågeln häckar bland annat på Island, Grönland, i Irland, Skottland, Ryssland, Nordamerika och stora delar av Skandinavien. I Norge är den spridd i hela landet men är vanligast i norr.
Under flyttningarna passerar smålommar på väg till norra Ryssland och Sibirien genom Finland. Det säger en del om hur utbredd och rörlig arten är.
Föredragna sjötyper och tjärnar
Smålommen bygger sitt bo vid små tjärnar eller gölar som ligger ute i mossar eller på fjällhedar. Du kan även hitta den vid skogstjärnar där stranden är myrmark eller gungfly.
Det typiska är att den trivs i små fiskfria gölar. För att hitta mat flyger den ibland långt till andra sjöar.
Du ser ofta smålom pendla mellan sitt lilla bo och större sjöar i närheten där det finns gott om fisk. Att välja fiskfria gölar för häckning verkar ge ungarna både lugn och säkerhet.
Häckning och fortplantning
Smålommar häckar i små, ofta fisktomma tjärnar och sjöar men flyger till större vattendrag för att hämta föda. De bygger rätt enkla bon nära vattenbrynet och lägger oftast två ägg som ruvas i ungefär en månad.
Häckningssäsong och platsval
Du hittar häckande smålommar från maj till augusti i rätt miljöer. De föredrar små, grunda sjöar och tjärnar, gärna fiskfria och inte så långt från större sjöar.
Viktiga kriterier för platsval:
- Avstånd till fiskvatten: helst max 10 km från större sjöar
- Vattendjup: små, grunda vatten
- Störningar: helst avskilt och lugnt
En studie från Västmanland visar att en ansamling av småsjöar hyser årligen cirka fem par. Häckningsplatserna är ofta smart valda, så fåglarna både får lugn och har nära till mat.
Forskare har märkt att smålommar ibland försvinner från gamla häckningsplatser. Det kan bero på förändringar i miljön eller att platsen blivit för stökig.
Ruvning och ägg
Smålommens ägg läggs direkt på marken i ett enkelt bo nära vattnet. Honan brukar lägga två olivgröna till bruna ägg med mörka fläckar.
Ruvningstiden är 24-29 dagar och båda föräldrarna hjälps åt. Ofta ligger den ruvande fågeln så lågt bland växterna att den knappt syns.
Under ruvningen är smålommarna väldigt känsliga för störningar. Om de blir skrämda kan de lämna boet, och då riskerar äggen att kylas ner eller bli tagna av rovdjur.
Stabila vattennivåer är viktiga för att häckningen ska lyckas. Om vattnet stiger eller sjunker för mycket kan boet förstöras eller bli svårt att nå.
Uppfödning av ungar
Smålommens ungar är rörliga nästan direkt efter kläckning och kan simma redan första dagen. De håller sig nära föräldrarna och gömmer sig ofta under vingarna när de vilar.
Föräldrarna letar mat på större sjöar, där de fångar småfisk. Det är inte ovanligt att se vuxna smålommar flyga långt mellan häckningssjön och sina matplatser.
Observationer från Göteborgsområdet visar att framgångsrika häckningar ofta resulterar i 1-2 flygga ungar. Det verkar räcka för att hålla populationen stabil.
Ungarna kan flyga efter 38-48 dagar men stannar ibland kvar hos föräldrarna ett tag till.
Parningsbeteende
Smålommens parbildning sker oftast på häckningsplatsen under våren. Hannarna tar ett revir och lockar till sig honor med sina speciella läten och uppvisningar.
Parningsleken är ganska tydlig – de doppar sig och simmar sida vid sida. Du hör ofta deras speciella rop eka över sjön under den här tiden.
Paren är monogama under säsongen och samarbetar med allt – från bobyggande till försvar av revir. De är rätt bestämda när det gäller att mota bort inkräktare.
Om häckningen misslyckas kan de ibland försöka igen senare samma sommar, särskilt om det gick snett tidigt under ruvningen.
Föda och födosöksbeteende
Smålommens diet består mest av småfisk, men kräftdjur och insekter är också viktiga beroende på säsong och vad som finns att få tag på.
Fisk och kräftdjur
Du ser smålommen jaga små fiskar som mört och abborre, vilket är grunden i kosten. De kan ta fisk upp till 20 cm, vilket är rätt imponerande för en fågel av den storleken.
Smålommen jagar fisk genom att dyka från ytan och simma med hjälp av sina starka ben. Ofta syns bara huvud och nacke när den spanar efter byten.
Typiska fiskar i dieten:
- Mört
- Abborre
- Annan småfisk upp till 20 cm
Kräftdjur är också viktiga, särskilt vissa tider på året. Ibland måste smålommen flyga långt för att hitta bra fiskevatten.
Insekter och övrig föda
Smålommen kompletterar sin fiskdiet med insekter, särskilt när det är gott om dem under sommaren.
Övrig föda inkluderar:
- Vatteninsekter och larver
- Blötdjur
- Mindre kräftdjur
Under häckningsperioden ökar föräldrarna sitt födosök eftersom de måste mata både sig själva och ungarna. De kan flyga flera kilometer från boet för att hitta tillräckligt med mat.
Blötdjur är en säsongsbetonad resurs som varierar beroende på vattentyp. Smålommen anpassar sig helt enkelt efter vad som finns tillgängligt.
Status och bevarandefrågor
Smålommen har globalt sett en ganska stabil population, men på vissa håll ser man förändringar i häckningsområdena. Miljöpåverkan och förändrade livsmiljöer kan påverka artens framtid.
IUCN Red List och regional status
Smålommen är klassad som Livskraftig (Least Concern) på IUCN Red List. Det beror på att den har så stor utbredning i både Nearktis och Palearktis.
I Sverige uppskattas beståndet till 1 400 par. Men på vissa platser har det börjat se lite oroväckande ut.
Studier visar att smålommar har försvunnit från häckningsplatser som användes regelbundet under mitten av 1990-talet. Om det beror på att populationen minskat eller att de bara flyttat är faktiskt lite oklart.
Det finns regionala skillnader där vissa områden rapporterar stabila bestånd och andra ser nedgångar.
Hot och miljöpåverkan
Klimatförändringar är ett tydligt hot mot smålommens häckningsvatten. Ändrade temperaturer och nederbörd kan påverka de små gölar och tjärnar där de häckar.
Miljöföroreningar, särskilt kvicksilver och tungmetaller, ansamlas i fisken som smålommen äter. Det kan påverka både häckningsframgång och överlevnad.
Habitatförlust sker bland annat genom:
- Dränering av våtmarker
- Skogsbruk i känsliga områden
- Exploatering av kuster
Störningar från friluftsliv och båttrafik kan göra att häckande par överger sina bon. Smålommen är speciellt känslig under häckningen när den häckar vid små tjärnar i mossar eller på fjällhedar.
Vanliga frågor
Smålommen väcker alltid många frågor hos naturintresserade. Allt från var den egentligen häckar – ofta i mossar och på fjällhedar – till dess lite märkliga brunröda strupe och den där näbben som pekar snett uppåt.
Arten har speciella matvanor och läten som verkligen skiljer den från andra lommar. Det är inte alltid lätt att få syn på den, men den som lyssnar noga kan ibland höra den.
Vilka är de typiska häckningsområdena för smålom i Sverige?
Du hittar smålom främst i västra Svealand och södra Norrland där arten har sin svenska tyngdpunkt. Den bygger helst bo vid små tjärnar eller gölar ute i mossar eller uppe på fjällhedar.
Den kan ibland också häcka vid skogstjärnar där stränderna är myriga eller gungflyiga. Vasssjöar undviker den däremot helt och hållet.
Endast 75-90 par häckar i södra Sverige, så den är absolut vanligast i norr. Boet hamnar nästan alltid i en tuva eller i mossan precis vid strandkanten, ofta på gungfly.
Hur identifierar man en smålom jämfört med andra lomarter?
Du känner igen smålommen på dess brunröda strupe och grå huvud- och halssida i sommardräkt. Ryggen är jämnbrun med små, ljusare fläckar som faktiskt är ganska svåra att urskilja på håll.
Näbben sticker snett uppåt, vilket är lite typiskt för just smålom och skiljer den från storlommen. Storlommen är förresten större, med svart halsfläck och tydlig svart-vit teckning på ryggen.
I vinterdräkt blir smålommen mer gråtonad på ryggen och vit på buken, med ljusa prickar på ryggen. Nacke och hjässa är svartgrå, ibland med ljusare streck.
Den är bara något mindre än storlommen men känns betydligt spensligare. Längden ligger på 53-69 cm, så det är ändå en rätt stor fågel.
Vilka är smålomens vanligaste födobeteenden och vad ingår i dess diet?
Du ser smålommen jaga fisk och större vatteninsekter – det är faktiskt huvuddelen av dess diet. Ofta måste den flyga många mil från häckningsplatsen för att hitta mat.
Eftersom de små vattnen där den häckar knappt har någon fisk, hämtar smålommen föda från havet eller större sjöar. Båda föräldrarna får släpa maten tillbaka till ungarna vid boet.
Den är verkligen duktig på att dyka efter fisk i djupare vatten. De starka benen används som propeller när den jagar under ytan.
Hur påverkar miljöförändringar smålomens populationsutveckling?
Klimatförändringar påverkar smålommens häckningsområden, särskilt i mossar och på fjällhedar. Om vattennivåerna i små tjärnar och gölar förändras, minskar tillgången på bra häckningsplatser.
Störningar från ökad turism och rekreation i fjällområden kan också påverka häckningsframgången, och smålommen är ganska känslig för sådant under häckningsperioden.
Försurning av vattendrag kan göra att fisktillgången minskar i de större sjöar där arten söker mat. Då tvingas smålommen flyga ännu längre för att hitta tillräckligt med föda.
Vad är de huvudsakliga hoten mot smålom och hur arbetar naturskydd för dess bevarande?
Du bör veta att smålommens svenska population uppskattas till 1200-1400 par enligt 1990-talets siffror. Habitatförlust, till exempel när våtmarker torrläggs, är ett stort hot.
Störningar från människor under häckningsperioden kan göra att paren överger sina bon. Klimatförändringar hotar dessutom de känsliga myrmarkerna där smålommen häckar.
Vindkraft i fjällområden kan påverka smålommens flyttrutter och häckningsområden. Naturskyddsåtgärder handlar ofta om att bevara intakta våtmarker och försöka minska störningar.
Hur skiljer sig smålomens läten från andra lomarters och när är de mest aktiva?
Du hör smålommens karakteristiska kacklande läte när den flyger. Arten har också ett utdraget, lite jämrande “eeaaoh” som faktiskt skiljer sig rätt mycket från storlommens kraftfulla rop.
Det är under häckningsperioden, ungefär från april till juli, som smålommen hörs allra mest. Oftast är det tidiga morgnar eller sena kvällar som gäller—det är då de är som mest aktiva.
Namnet lom har en gammal rot som betyder ungefär “skrika” eller “genljuda”, men det syftar egentligen främst på storlommens vittljudande rop. Smålommens läten är lite mjukare och inte alls lika genomträngande som hos storlommen, om man får säga det så.
